Roman: "Eleanor och Webster" - ett utkast

Mitt 100:e inlägg!

Under sommaren 2007 fick jag en idé till en roman. Jag har skrivit på den lite då och då och har en stomme med början och skrivit 3-4 kapitel på den.

Arbetstiteln är "Eleanor och Webster"

Eleanor Beveridge gick med bestämda steg upp för trappan i huset där hon och henne pappa bodde. Hon vill vara ifred. Hon var trött på sin pappa. Hon var trött på skolan, på sina kompisar. Fast klockan bara var ett på eftermiddagen tänkte hon sova bort resten av dagen. Om man visste hur hennes dag hade varit skulle man troligen göra samma sak själv. Det började redan i sömnen den morgonen

Eleanors dröm var inte ny, den hade återkommit från och till i hela hennes liv. Hon hade berättat den för mamma och pappa och de var först oroliga men eftersom Eleanor inte verkade bli rädd eller påverkas negativt undersökte de inte vidare det.

Precis som tidigare började drömmen med att Eleanor stod vid en damm eller en sjö. Hon trillade i och för ett ögonblick trodde hon att hon skulle drunka. Men istället befann hon sig i ett stort rum, ett enormt rum med rör, ånga, sladdar och elektriska apparater. Hon gick fram och såg en skugga försvinna runt en hörna. Hon följde efter och såg att skuggan var hon själv. Det konstiga var att skuggan var äldre än Eleanor. Hon hade alltid insett att skuggan var henne själv fast hon kunde aldrig riktigt se hur gammal skuggan var. Dock avslutades morgonens dröm på ett nytt sätt. Brevid skuggan stod en skugga till. Det hade det aldrig gjort innan. Den andra skuggan var längre än sin egen skugga. Då såg Eleanor att den hemska skuggan verkade ha sex extremiteter. Var det en jätteinsäckt? Då ropade insekten ”fröken Eleanor kom och ät" Då vaknade Elanor kallsvettig. Men rösten var kvar. "Kom och ät!" Då insåg hon att det var hennes pappa som ropade från köket

[...]

När Eleanor steg av bussen vid skolan var hon mer ledsen än arg. Hon träffade sin mamma så sällan nu för tiden och hade verkligen sett fram emot att fååka till New York. I början hade alla trott att Peter och Anna skulle skilja sig, även Eleanor. Men de hade satt ser ner och förklarat att mamma hade tagit hand om Eleanor när hon var liten så att pappa kunde skaffa sig en utbildning, annars hade de fortfarande nog bott kvar i den förfallna ettan. Nu var det mammas tur. Hon hade fått möjlighet att konstnärsutbilda sig i Paris. Det skulle bara vara ett halvår. Sedan skulle hon komma hem. Men Anna hade lyckats. Hennes konstnärsalster hade tagit kritikerna med storm. Alla pratade om henne och hennes konstverk. Sedan hade det blivit ett halvår till i Paris. Det var förra sommaren. Det kändes som om hela världen ville träffa mamma men mamma hade inte tid att träffa Eleanor, eller hennes pappa för den delen.

Många äktenskap hade kanske spruckit för länge sen, men Peter och Annas kärlek fungerade märkligt nog även på distans. Det var inte lika lätt för 13-åriga Eleanor, och nu skulle hon inte träffa mamma igen! Eleanor funderade om man kunde skilja sig från sina föräldrar. Hon var djup insjunken i sina tankar och såg inte den oöppnade burken på skolgården. Hon satte foten bestämt i vad hon trodde var marken. Tänk dig att lyfta ett tomt mjölk paket i tron i att det är fullt. Om du någon gång gjort det kanske du kan inse att Eleanor blev förvånad. Till skillnad från att du bara behövde torka upp någon deciliter spilld mjölk, är det inte lika roligt att se ut som en levande sprattelgubbe, svävande en halvmeter upp i luften med ryggsäck flygande åt sidan och böcker som flaxar omkring dig. Det bästa som skulle kunna hända dig just då är att någon hindrar det annars oundvikliga plötsliga uppdykandet av marken.

Eleanor hade läst i en populärvetenskaplig tidning att forskare ansåg att atomerna i på undersidan av skorna aldrig rörde marken när man var ute och gick. De svävade en miljondels millimeter ovanför. Elektronerna som kretsade runt atomen bildade ett sorts skyddande skal och eftersom elektronerna i i det översta astfaltslagret hade samma laddning som elektronerna i hennes byxbak skulle de aldrig vilja nudda varandra.

Hur kan det då göra så ont hann Eleanor tänka innan det plötsliga uppdykandet av en stark hand hindrade Eleanor att ta reda på hur ont det skulle göra och något argt brev till vetenskapsmännen blev det inte.

Eleanor vände sig om och såg en man i 40-årsåldern. Propert klädd och med blanka skor. Eleanor vet inte varför hon la märke till mannens skor, kanske för de var ovanligt blanka eller kanske för att hon hade tänkt på undersidor av skor milliisekunden innan medan hon varit i luften.

- Jag hoppas lilla fröken inte slog sig, sa mannen med perfekt uttal.

Eleanor visste knappt vad perfekt uttal var men hon antog att detta var vad hennes lärare i svenska tjatade på dem när hon anmärkte att de var slarviga med språket och deras uttal var värre än blomsterförsäljare i 1800-talets London.

- Va, sa Eleanor utan perfekt uttal. Till och med ett enkelt ord som "va" klarde hon inte. Hennes svensklärare hade tagit sig för pannan och hoppats det var sommarlov snart.

- Nä, det gick bra... tack. Vilken tur att du dök upp just nu.

- Jag antar att detta är dina böcker och ryggsäck, lilla fröken.

Mannen räckte fram alla fem böckerna och ryggsäcken och gjorde en nästan omärklig bugning.

- Öh sa Eleanor. Hennes svensklärare, fröken Bengtsson , hade begärt förflyttning om hon händelsevis hade tittat ut genom fönstret just nu och hört hur förfärligt en av hennes elever uttryckte sig. Och det var precis vad som hon gjorde. Men hon hade inte gått till rektor och begärt förflyttning. Istället hade hon stått och gapat. Precis som Lars, som gick i samma klass som Eleanor, stod hon och gapade. Fröken Bengtsson hade bett Lars att sluta gappa så många gånger att hade hon fått en krona varje gång Lars suttit och gappat, hade hon haft en betydligt bättre lön än den som hon nu fick som lärare. Nu gappade hon värre än en nyfödd fågelunge som inte fått mat på en vecka. Hon var den ende som hade sett hur mannen fångat upp Eleanor. Och även Lars hade nog ocksågappat om han hade tittat samtidigt. Det gjorde han inte. Han satt dock och log elakt men det är en annan historia.

- ...tack sa Eleanor.

- Nöjet var helt på min sida, sa den välklädda mannen. Han bugade sig en gång till, lika omärkligt som första gången och gick med bestämda steg ut genom grinden.

Eleanor stod på skolgården i tio sekunder utan en vettig tanke. Sedan kom det. Ljudet! Det hade inte hörts något ljud. Hon var helt säker. Hon var tyvärr en van studerare av dessa ljud, då hon snubblar ganska ofta, så om de saknades skulle hon veta. Böckerna hade inte gjort något ljud när de fallit till marken. Detta innebar antingen att böckerna hade fallit ljudlöst till marken och den välklädda mannen hade blixtsnabbt plockat upp dem. Eleanor tittade på böckerna. De skulle nog göra ljud om man tappade dem. Återstod bara en sak mannen hade fångat upp alla fem böckerna som alla hade flaxat åt olika håll samtidigt samtidigt som han fångat Eleanor med en arm. Dessutom hade han fångat ryggsäcken.... Nej nu orkade Eleanor inte tänka mer. Hon insåg att det var hennes frånvarande tankar som spelat henne ett spratt. Hon sprang upp för trappan till skolan just som klockan ringde.

Fröken Bengtsson stod kvar i fönstret. Hon blev stående där i flera minuter. Till skillnad från Eleanor hade fröken Bengtsson sett alltihop. Hon hade sett den välklädda mannen gå med raska steg hon eleven med det hemska uttalet. Fröken Bengtsson hade blivit orolig att han skulle göra något. Hon skulle precis plocka upp mobilen ur sin handväska för att ringa polisen, när eleven med det hemska uttalet handlöst hade trillat bakåt. O nej inte min svenskbok hann fröken Bengtsson tänka. Det hon sen fick se gjorde att hon hade slagit Lars i alla gapartävlingar som finns. Den välklädde mannen hade rört sig blixtsnabbt. Inte som historeläraren Henriksson, när det serverades julbord. Nej mer övernaturligt snabbt. Den välklädda mannen hade plockat, de för honom tillsynes stillastående, böckerna och staplat dem i en snygg hög och tagit av den flyende ryggsäcken från Eleanors arm där räcksäcken annars hade planer på att avlägsna sig från sin ägares axel. Han tog ett stadigt tag med sina armar runt Eleanors axlar och hindrat hennes fall. Vänta nu här, tänkte fröken Bengtsson. Något stämmer inte. Fröken Bengtsson hade aldrig varit speciellt duktig i naturvetenskap, men något stämde inte. En arm till att fånga böckerna, en arm till att fånga ryggsäcken och två till att fånga uttalskatastrofen. Det blir fyra. Det är omöjligt tänkte fröken Bengtsson medan hon slog Lars i den inofficiella gappartävlingen.

"Han har fyra armar" tänkte fröken Bengtsson.

[...]