Svenska syndafloden – ett mörkt kapitel i svensk historia

Har du hört talas om Svenska syndafloden? Nej inte jag heller fram till för några månader sedan. Låt mig börja så här mellan år 1500 till år 1900 i Europa är det tre dödligaste händelserna i samband med konflikter.

1) Trettiåriga kriget 1618–1648    4–8 miljoner döda - 

2) Napoleonkrigen 1803–1815    3,5–6 miljoner döda

3) Svenska syndafloden 1655–1660   ca ≈ 3 miljoner döda

Svenska syndafloden var alltså en av endast tre konflikter i Europa på 300 år (1500–1900-talet som ledde till miljontals döda.

Vad var Svenska syndafloden?

TL;DR - Svenska syndafloden (på polska Potop szwedzki, på engelska The Swedish Deluge) syftar på Sveriges invasion och ockupation av stora delar av Polen-Litauen under åren 1655–1660 under Karl X Gustav. Det var en period av enorm förstörelse: städer och byar brändes, kyrkor och konstskatter plundrades, och civila drabbades hårt. Polen förlorade cirka 30-40 % av befolkningen.

Mellan 1655 och 1660 genomförde Sverige det som i Polen kallas ”Svenska syndafloden” (Potop szwedzki). Under dessa fem år ockuperade den svenska armén stora delar av Polen–Litauen, som då var ett av Europas största länder. Det som följde var en av de mest förödande katastroferna i Europas tidigmoderna historia.

Kungen Karl X Gustav ville utnyttja det polska rikets svaghet efter flera år av krig och inbördes oroligheter. Den svenska armén gick in i Polen och vann snabbt flera segrar. Men det som började som en militär kampanj blev snart ett systematiskt plundringskrig.

Städer, byar och kloster tömdes på sina rikedomar. Konst, kyrksilver och böcker fördes till Sverige – många av dessa föremål finns fortfarande i svenska bibliotek och museer. Svenska soldater använde våld för att försörja sig: de tog mat, brände gårdar och dödade civila som gjorde motstånd. Kvinnor utsattes för massvåldtäkter och hela regioner förvandlades till ödemark.

Konsekvenserna blev enorma. Historiker uppskattar att ungefär tre miljoner människor dog under dessa år – inte bara av strider, utan också av svält och sjukdomar som följde i arméns spår. För Polen–Litauen var det en nationell katastrof som påverkade landets utveckling i generationer framåt.

I Sverige framställs ofta stormaktstiden som en tid av hjältemod och militära framgångar. Men Svenska syndafloden visar en annan sida: att Sverige var en aggressiv stormakt som begick handlingar som i dag skulle räknas som krigsbrott. 

Varför lärs det inte mer om detta i Sverige?

En studie från Malmö högskola (Klaudia Mellblom, 2009) visar att svenska läromedel ger en relativt sparsam framställning av syndafloden, medan polska läroböcker ofta ägnar den mer utrymme. Den svenska historieberättelsen fokuserar ofta på stormaktstidens militära och politiska framgångar snarare än på de negativa konsekvenserna för civilbefolkning och kulturarv.

Projektet The Spoils of War. Swedish Looting of the Commonwealth in the 17th and 18th Centuries vid University of Warsaw dokumenterar vilka föremål som stals och var de är idag i Sverige (museer, bibliotek etc.)

Sveriges krigsbyten – varför de inte lämnas tillbaka

Under stormaktstiden på 1600-talet tog Sverige enorma mängder krigsbyte från de länder man besegrade – framför allt från Polen–Litauen under Svenska syndafloden (1655–1660) och från Tyskland under Trettioåriga kriget. Det handlade om böcker, konst, kyrksilver, vetenskapliga instrument och hela samlingar som fördes till Sverige och blev grunden för många av våra bibliotek och museer.

Än idag finns dessa skatter i svenska institutioner, till exempel på Kungliga biblioteket, Uppsala universitetsbibliotek (Carolina Rediviva) och Livrustkammaren. Bland de mest kända föremålen finns Codex Argenteus (Silverbibeln), som togs från Prag 1648.

När Polen, Tjeckien och andra länder har krävt tillbaka sina kulturskatter har Sverige i regel sagt nej. Den svenska regeringens argument har varit att krigsbyte som togs före 1700-talet anses vara “lagligt” enligt dåtidens folkrätt. Man hänvisar alltså till att plundring sågs som en accepterad del av krigföring på 1600-talet.

Kritiker menar att detta är en moraliskt tveksam hållning – bara för att något ansågs tillåtet för 350 år sedan betyder det inte att det är rätt att behålla det idag. Flera menar att Sverige borde göra som andra länder har gjort och frivilligt lämna tillbaka åtminstone delar av krigsbytet som en gest av historisk rättvisa.

Trots diskussionen har Sverige endast i undantagsfall lämnat tillbaka föremål, som när ett saknat blad ur Silverbibeln återlämnades till Tjeckien 1995. Det allra mesta av krigsbytet är fortfarande kvar i Sverige.

Källor
After the Deluge: Poland-Lithuania and the Second Northern War, 1655-1660 av Robert I. Frost

17th-Century Treasures Retrieved from the Vistula River

Deluge (history) wikipedia